johannak

Jag slukade min kopp kaffe fort, sådär halv kallt. Tycker inte om när kaffet är för varmt.
I alla fall..
Kom genast att tänka på när jag började dricka kaffe, på allvar.
Det var väl kring mellanstadietider och jag "pryyyyade" hos mattanterna (medans killarna "pryyyade" hos vaktis).
Jag hade alltid tyckt att kaffe luktade gott, och det såg så gott ut när pappa kokade sig en kopp på morgonen. Och för att inte tala om farfar, när han balanserade kaffet på fat med en sockerbit i mungipan.

Men så var det fikadags. Och jag, 10 årich, gjorde ett val - jag skulle bli kaffedrickare. Som om det inte var några konstigheter alls sköt jag till mig en kopp på det runda bordet där vi satt. "Ingen mjölk?" frågade dom. Nej, ingen mjölk. Svart. Och så norpade jag till mig några sockerbitar och smög ner dom i koppen.
Sen satte skvallrandet och tjattrandet igång tanterna. Och jag tog några försiktiga munnar av kaffet, som kanske smakade mer socker än kaffe.
Jag kände mig liksom vuxen och rätade på ryggen. Rörde om i koppen och drack upp resten med ett leende.
Sen var fikapausen slut.

När jag kom hem den dagen så kokade jag mig min första egna kopp kaffe. Och på den vägen är det.
Jag kan inte säga att jag är beroende, men jag njuter otroligt mycket av varje god kopp kaffe jag får. Allra helst kokkaffe. Svart och utan socker.