Min relation till fotografi
Jag har aldrig varit den som haft en egen "riktig" kamera. En sån där kamera som duktiga fotografer har och kostar en massa pengar. Däremot har jag under min unga 22 år fått möjligheten att stöta på några få inspirerande själar med en blödande passion för att fota. Någonstans har det brunnit en eld inom mig. Jag ville också fota!
Vart jag än går, vart jag än ser så suger jag åt mig mängder av intryck. Jag ser så otroligt mycket vacker vart jag än pekar min nästipp. Och eftersom jag suger åt mig dessa löjligt stora mängder av intryck så betyder det också att jag snart sprängs av dem. Även om jag innerst inne vet att jag kan spara oändligt med intryck i min egen hårddisk. Men ändå, det känns som om jag snart säger boom och blir köttfärsregn. Och det vill vi ju inte.
Varje gång jag ser något vackert blir jag så upprymd och exhalterad inom mig att jag vill berätta för den första människa jag möter om det vackra jag nyss såg. Även om det är ett ruttet löv eller hur solen skiner genom en nyknoppad björk. Jag vill berätta. Men av rädsla för att jag tråkar ut folk med det djupa snacket om vackra förteelser så håller jag det till 90 % inom mig.
Men när jag fick låna en bra kamera av snälla Fredrik igår så (jag skulle vilja säga bokstavligen talat) svävade jag på moln. Äntligen! Och det var ju en sån vacker kväll. Jag förvandlade de där vackra ögonblicken som brände på mina näthinnor till små små pixlar. Äntligen kunde jag visa för andra vad jag ser, vad jag tycker är vackert. Istället för en massa deeptalk.
Men jag är inget proffs Och jag kommer förmodligen aldrig ha en egen fotoutställning. Men för mig räcker det om mamma och pappa, och mina närmaste förstår en gnutta mer av det jag tycker är vackert. Jag vill få dom att må bra och le åt mina bilder. Se någon egen detalj i bilderna som dom bara älskar och tycker är vackert. Detaljer som på den nedersta bilden i förra inlägget. Ser din den lilla gula och röda ljuspunkten längst ner på bilden? Jag dör nästan av hur vacker just den ljuspunkten gör bilden. Och ser ni det suddiga uteplatsbordet i bakgrunden? Vi åkte upp till Frösöberget och jag tog en enda bild. Det räckte. Vad vet jag, kanske ingen annan skulle ställa sig och glo genom just den busken och samtidigt se det vackra och fridfulla i det. Men i alla fall, på så sätt får mina nära och kära också ta del av mina intryck och på så sätt en del av mig. En del av mig som bara mina ögon och jag har haft för oss själva.
Efter den lilla fototrippen med Sara och Magnus så kände jag mig befriad och otroligt lättad. Nästan som om jag hade fått vingar. Ja, jag vet att det säkert finns många av er som tycker jag överdramatiserar och är alldeles för djup för mitt eget bästa. Men där håller jag inte riktigt med. Jag är alldeles perkeft djup för mitt eget bästa. Annars skulle jag inte kunna se det vackra i min omvärld. Allt skulle allt vara platt, inget skulle vara livfullt. Och så tråkig som jag skulle känna mig då vill jag inte ens att min värsta fiende skulle må.
Det är ju bara för härligt att du tänker så!!
Jag tror det är ett av vora största problem idag att många
har det du talar om inom sig men i 2000 talets enormt stressade samhälle där kraven ligger på oss som individ från alla möjliga håll och kanter glömmer eller puttar många detta intrycksugande åt sidan. Men jag tror om alla tog åt sig mer av detta skulle vi leva i en mer harmonsik välmående värld. Men det var mina spekulationer =)
Vilken bra blogg! Massa fina bilder:)
Aha, såg nu hade du var från Östersund. Kommer själv därifrån, född i Brunflo faktiskt:)
Svar till Freddan:
Jag håller alldeles med. Att förmedla sina intryck av vackra ting kan inte annat än leda till ett mer harmoniskt välmående =)
Svar till Cecilia:
Hej Cecilia vad trevligt att du hittade till min blogg! Ja Brunflo känner man ju till! Tack så mycket, härlig blogg du hade med =)
Det är väldigt viktigt Johanna med
människor som dig. Det finns folk som är oförmögna att kunna finna dessa vackra stunder eller ting pga av yttre omständigheter och då behövs det språkrör som dig som finner detta åt oss andra. Jag som känner dig vet vilken underbar människa du är och att du alltid ser det vackra runt omkring en. Detta gör att alla i din närhet når ett harmoniskt tillstånd av glädje..ville bara säga det:)
Det är därför det är viktigt med såna människor som dig Johanna. Det finns många människor som är oförmögna att kunna se det vackra runt omkring en pga yttre omständigheter. Därför behövs det språkrör som dig som har förmågan att förmedla det vackra till oss andra. Jag som känner dig vet vilken underbar människa du är..Du ser alltid det vackra i dina nära och kära. Detta gör att vi alltid hamnar i ett harmoniskt tillstånd av glädje när vi är runtomkring dig..Du är precis så djup som vi vill ha dig, ville bara säga det:)
Oops, 2 ggr..men det bjuder vi på
Svar till Tobias:
Tack så mycket, jag blir jätte glad över att läsa det du har skrivit! :)
Hej! Vad kul med en blogg texten flyter på bra och dessutom innehåller bilder. Känner igen mig i det du beskriver att man vill visa saker/ögonblick och vad är då mer perfekt än ett foto? Jag fotograferar själv en hel del; allt möjligt, till den grad att nära och kära ibland funderar vart jag har kameran om den inte är i närheten :). Hoppas på att få se mer bilder. /D