johannak

Jag kom att tänka på det här med idolposters här om natten. En utnött Nick Carter i gul svampfrisyr höll mig vaken mot min vilja. Själv hade jag ganska så många idolposters på väggen kring min vita våningssäng. De flesta på Nick Carter och Backstreet Boys. Och Leonardo DiCaprio sedan jag gråtandes åkte hem från filmen Titanic med mamma, pappa och syster.

Jag tänkte också på hur jag satte fast dessa myller av pojkspolingar på väggen. Inte med häftstift. Nä. Här skulle då ingen affisch förstöras med fyra hål. Häftmassa var mitt enda val. Som tillslut visade sig förstöra mina vackra bilder lika mycket ändå. Dom revs av i kanterna och fick fula avtryck på sig. Här togs då ingen hänsyn till de vita och rosa-mönstrade tapeterna. Att dom sen fick en massa fläckar, som såg ut som små välplacerade fettfläckar, var inget jag prioriterade då svampar, spikes och fjuniga mustascher kunde bli mitt nya tapetmönster.

Men tillslut ledsnade jag. Nick var helt plötsligt barnslig, Leonardo overklig och Backstreet Boys? Vilka döper sig till Backstreet boys? Men det var först efter, min syster (som låg i nederslaf i våningssängen), vaknade en kallsvettig natt som jag såg det hela från en annan vinkel. Åren var kring 1994. Fotbollen var stor och Tomas Brolin var den störst lysande stjärnan. Minst sagt, för Sara. Hon var kär i honom. Det var då Tomas fortfarande var ung och propotionelig. Ravelli var min idol. Och nej. Jag var inte kär i honom. Jag ville bara bli målvakt. Jaja. Sara hade i alla fall lyckats få tag på en affisch föreställande en svettig och uppspelt Tomas Brolin som hon så fint placerade i "taket" på våningssängen. Nu kunde hon somna tryggt och gott. Men så en natt vaknade hon och tittar vettskrämd på Tomas. Det föreställde inte den Tomas hon kände. Han var deformerad. Han var ett monster. Nästa morgon låg Tomas Brolin nerriven på golvet. Upp och ner. Kanske var det någon annan spelare som tittade upp mot mig där jag kikade ner från sängkanten och frågade mig själv vad som skett. Men jag behövde inte fråga. Det var slut nu. Sagan om Sara och Tomas existerade inte längre. Eller, den hade egentligen aldrig existerat. Som mig och Nick. Men nu var det definitivt slut. Det där tog eggen av våra affisch-förhållanden. Ganska så snart lyste väggen vit och fläckig igen. No more spunges.