johannak

Det blev snowboardåkning i Klövsjö idag. Vädret var inge vidare, men som en klok man en gång sa (Magnus till Sara imorse): att man blir aldrig bättre om man bara åker i bra väder. Det är sant. Det gäller väl det mesta här i livet när jag tänker efter - om man ska gå in på djupare tankar, vilket jag har en tendes att göra. Man måste ta sig igenom lite "snöoväder" för att kunna uppskatta solens strålar mer. Och man måste kunna ta sig igenom lite "snöoväder" för att kunna få erfarenheter och utvecklas som människa. Nog om deep shit.

I Klövsjö var det kul. Jag, Sara och Carina har en tradition att vi måste åka dit minst en gång varje säsong. Vi är ett bra brädgäng. Lika bra, lika tuffa. Vi brukar ofta lura ut varandra på lite offside - vägar, vilket kan sluta i att man antingen fastnar i någon snödriva nånstans eller få en kick. Eller båda två. Carina lurade ut mig på ett hopp - med för lite fart. Hoppat stupade rakt ned och vi druttade båda ned bakom hoppet. Alla i liften måste ha skrattat. Men det är vi i en liten chokladask - varken proffs eller dåliga. Fast det lutar väl mer åt proffs.. hehe. 

På vägen hem stannade vi i Svenstavik. Ett litet samhälle söder om Östersund som en kille i klassen säger enbart består av hans släkt och inavel. Eller båda två, skulle jag vilja säga - om man drar slutsatser. Men vad gör man inte för lite proviant i form av mentos fruit och iste?

En skum känsla slog mig när vi åkte hem. En blandad känsla. Ungefär som om ett paket med rosa rosett skulle innehålla.. ja ett vapen eller nåt. Kontrasten. I en bil som kör i ett vinterlandskap, där snön stormar mot bilrutan, äter jag mentos fruit, dricker iste persika och lyssnar på Lars Winnerbäck. Vinter vs sommar. Kontrast så det skriker om det. Kändes nästan lite förbjudet.

Nu ska jag lägga mig. Var tvungen att se lite gamla Sex & the city avsnitt och skriva lite. Imorn blir det skola. Plus att min tvilling Sara ska fotas för en kampanj för Ullfrotté.